Vilda växter i odling - importera eller inte?
Det råder delade meningar bland ekologer, naturvårdare och de som arbetar med vilda växter i odling gällande bästa strategin för att säkra en arts överlevnad. Pratar du med Naturvårdsverket är det tydligt att de förordar den så kallade “försiktighetsprincipen” vilket innebär att materialet bör komma ifrån en så lokal proviens som möjligt, och inte spridas utanför denna proviens. Det innebär i praktiken att om det finns gullvivor i Alnarp, vilket det gör precis bredvid oss, så är det viktigt att bevara denna population. Att så in nytt material från exempelvis Tyskland är ett stort nej.
Gullvivor från ängen bredvid oss på Grobruket
Drakängen som anlägger trädgårdar med vilda växter tycker att det behövs mer diskussion mellan forskare, myndigheter och olika aktörer. Att en gemensam policy behövs för att undvika spridning av främmande material. Vad som kännetecknar en lokal floraregion idag inte är helt fastställt, inte heller vad som anses vara en lokal proviens. Här manar de till mer diskussion mellan intressenter för att få bättre riktlinjer, och att problemet är störst bland de arter som är mer hotade.
Sida försiktighet
De som förordnar försiktighetsprincipen argumenterar att det;
Finns risk att det kan bli en negativ genetisk inblandning vilket kan leda till nya korsningar. Det är inte nödvändigtvis att pollinerare inte skulle hitta till dessa nya korsningar, utan snarare att en viss genetisk mångfald försvinner. Detta tangerar väldigt mycket tänkandet kring bevarande av kulturarv.
Främmande material kan innebära att nya patogener sprids och skadar de inhemska populationer. Detta finns det många exempel på, men jag tror personligen att det är mer vanligt med levande material än med frö. Frö går dessutom att desinficera relativt lätt.
Källa nedan Cruydt Hoeck (översatt google translate)
Växter som odlas från en lokal frökälla har upp till 10 % fler blommor jämfört med växter som odlats från frö från avlägsna regioner.
Växter som odlas från en lokal frökälla producerar 7 % mer biomassa än växter som odlas med frö från avlägsna regioner.
Växter odlade från en lokal frökälla gror, växer och blommar vid rätt tidpunkt under växtsäsongen (fenologi). På så sätt görs mat (växtvävnad, nektar) tillgänglig vid rätt tidpunkt för de lokala populationerna av fjärilar, vilda bin och andra insekter och deras larver. När frön och växter kommer längre bort, ändras också groning, tillväxt och blomningstid. Detta stör allvarligt förhållandet mellan växter och lokala insekter. Detta har i sin tur en negativ effekt på de arter längre ner i näringskedjan som livnär sig på dessa insekter.
Växter är biokemiskt anpassade till sin egen region. Våra holländska insekter som är beroende av våra lokala växter har utvecklats för att anpassa sig till biokemin hos våra lokala växter och vice versa. Forskning visar att växtmaterial som odlats från frön längre bort har en annan biokemi och därför är mindre intressant för våra lokala insekter.
Sida utland är bättre
När jag och min kollega Niclas träffade Peter Korn, som har en egen plantskola och arbetar internationellt med växter med vilt ursprung i planteringar, blev vi något förvånade när han argumenterade för att utländskt material är att föredra. Undantaget var om det var väldigt isolerade populationer på exempelvis Gotland, då arbetar han med inhemskt material. Han menar på att (fritt tolkat):
Allt ovanför alperna i Europa har bättre förutsättningar att klara vårt förändrade klimat, och att generna från dessa växter behövs. Enligt Peter så lider de inhemska perennerna, och kan inte migrera uppåt på samma sätt som förr. En växt ifrån Västra Götaland klarar sig sämre i Skåne än en från Danmark, Holland eller Tyskland.
Genpolen är oftast väldigt liten för en del arter, och eftersom en del arter dessutom är fridlysta går det inte att samla in frömaterial utan att söka dispens från länsstyrelsen. Däremot går det väldigt enkelt att beställa fröer från närmsta internethandel.
Vilt blommande äng på Österlen
Vad säger akademin?
Jag ställde föjande fråga till Alistair Auffret (Docent och universitetslektor i landskapsekologi på SLU):
Är bättre att introducera gener från varmare länder för svenska vilda växter, eller är det bättre att försöka bevara inhemska provienser och föröka upp dessa? Han svarade följande:
“Först skulle man behöva vara veta att det finns någon genetisk skillnad som gör att arter växer bättre i det varmare klimatet, och att det inte handlar om placisitet som växter i Sverige redan har. Om man ändå skulle tycka att det var något att göra, skulle man då behöva vara försiktigt när det gäller genetisk mångfald. Om det är möjligt skulle det vara bra att båda se till att de införda frön har en viss genetisk mångfald (dvs inte bara uppodlade eller skördade från samma ställe), men också att kunna behålla den genetiska mångfalden som finns i och mellan befintliga bestånd i Sverige. Dock tycker jag mest att det bästa vi kan göra för biologisk mångfald i Sverige (inklusive med tanke på klimatförändringar) är att vårda och restaurera livsmiljöer. Har man många, stora, sammankopplade habitatytor med mycket topografisk variation så finns det nog möjligheter för de flesta arter att klara sig.”
Notera att Alistair inte anser sig vara en expert på området, men han poängterar några viktiga aspekter såsom placisitet och att de frön som förs in i sig själva har en viss mångfald.
Vad säger fröbolagen?
Företaget Cruydt Hoeck, baserat i Nederländerna samlar in vilt material från naturområden som de sedan förökar upp. De berättar via mail att de anser att deras fröer har bra förutsättningar att stå emot klimatförändringar, och syftar då på tidigare nämnda placisitet. Deras uppmaning till oss när vi beskriver vårt projekt om vilda växter är att nyttja så vilt material som möjligt, och refererar till Pratensis, en av de få aktörerna som idag arbetar med vilt material till främst etablering av ängsmarker (pratensis betyder ungefär växa på äng). Pratensis själva skriver på sin hemsida “Utländska fröer klarar ofta inte det svenska vinterklimatet. Använd därför inte importerat frö som innehåller arter som inte hör hemma i svenska floran eller inte är anpassade till vårt klimat.” Detta känns som en grov generalisering. Ett svenskt vinterklimat är inte samma idag som för 20 år sedan, där vi här i Skåne har närmare till länder såsom Danmark, Tyskland och till och med Holland är Uppsala. Då känns argumentet från Cruydt Hoeck om blomningstid och antalet blommor mer relevant. För vår del är Pratensis heller inget alternativ eftersom de endast säljer blandningar tyvärr, om man inte vill ha färdiga pluggplantor.
Sammantaget
Åsikterna går minst sagt isär och det är lätt att tappa bort sig. Det känns som att ekologer och naturvårdare gärna vurmar onödigt mycket för det inhemska i vissa lägen, medan praktiska odlare kanske är lite snabba att förkasta det inhemska till förmån för det enkla med ett klick bort. Sett till vårt sammanhang i det här projektet har tanken aldrig varit att arbeta med återetablering av vilt material för att stärka lokala populationer. Vår tanke har istället varit att föra fram växter som är värda att odla som finns representerade i Sverige i urbana miljöer, istället för att främst nyttja exotiska växter. Peter Korn förde fram en viktig poäng gällande habitat. Om det inte finns möjligheter till övervintring och habitat är det lätt att det skapas “matfällor”. Vi har därför tittat på möjligheten att skapa kitt med habitat för att säkerställa att vi inte gör mer skada än nytta.
Hur kommer vi göra?
Om vi kan få tag i insamlat material från vilda populationer så kommer vi använda det, där lokal proviens prioriteras över regional. Här hoppas vi kunna engagera de som vill hjälpa oss med insamling. Redan i år har vi tagit emot vilt insamlat material vilket vi är väldigt glada för. Går det inte att få tag i detta material kommer vi vända oss mot aktörer som Cruydt Hoeck som samlar in vilt material i sin region, eftersom det i skrivande stund inte finns en liknande aktör i Sverige som säljer frö från individuella arter. Sist kan vi vänta oss mot aktörer såsom Jelitto som använder egna frökällor som inte samlas in vilt, men där man arbetar aktivt för att bibehålla karaktären hos arterna.